Hur reagerar jag på det faktum att jag sitter i rullstol?

Carolina Ahlgren

Jag föddes med cerebral pares och har använt rullstol så länge jag kan minnas. Vad är min reaktion på att jag sitter i rullstol?

Jag föddes med cerebral pares och hamnade i rullstol redan från början. Hur reagerar jag på det faktum att jag sitter i rullstol? Jag känner inte till några andra omständigheter, det här är mitt liv. Jag vet inte vilka alternativ som finns. Jag är inte bitter, jag inser bara mina fakta.

Jag ser inte min rullstol som min identitet, men den är ett användbart verktyg för att uttrycka mitt liv. Utan min rullstol får jag bara gränser; min rullstol låter min fria ande flyga iväg. Vem skulle jag vara utan min rullstol? Ett kristallklart svar på den frågan är att jag inte skulle vara jag, Carolina.

Med andra ord, om jag fick frågan: "Om du kunde, skulle du vilja gå i morgon?" skulle mitt svar alltid vara "nej". Utan min funktionsnedsättning skulle jag gå miste om underbara upplevelser och trevliga möten med bra människor. Och den bitterljuva sanningen är att jag skulle vara väldigt förvirrad utan min funktionsnedsättning. Vi människor är trots allt vanemänniskor.

Ur ett annat perspektiv är jag verkligen tacksam för min Permobil; den bidrar till att jag kan leva ett självständigt liv. Jag använder min Permobil som mina ben, och jag är inte beroende av andra människor som skulle behöva knuffa mig när jag sitter i en manuell rullstol.

Min Permobil blir min nyckel till frihet; jag ser min Permobil som en blandning av kroppsdelar. Den elektroniska drivkraften är mina ben. Kraftfunktionerna är det rent manuella arbetet som ger mig möjlighet att ta hand om mig själv, så att jag till exempel inte får sår på sätet eller ont i ryggen.

Jag tillbringar mer än tolv timmar i min Permobil per dag, och därför är min Permobil mitt hem. Jag gör allt i min Permobil; den blir mitt syre i vardagen. Den nya designen på elrullstolarna är som skillnaden mellan ett grått betonghus och en flashig takvåning för coola katter. Jag är helt övertygad om att jag kommer att bo kvar i den flashiga takvåningen för alltid.

Tack för det, Permobil!